Byggnader

KVARTERET SVALGÅNGEN (f.d.Flygaren)
av Vincent Landén

Östra Mariaberget utgör i dag det enda mer samlade område i Stockholm som visar 1700-talets borgerliga stenstad. Tomtägare och tomträttsinnehavare i kvarteret var under 1600-talet borgare med skiftande yrken – lärftskramhandlare, hattmakare, skutskeppare, stadstjänare, målare, snickare etc. En viss ståndsskillnad torde dock ha rått mellan dessa och tomtägaren till den nuvarande fastigheten Hornsgatan 34, som från 1667 var en framgångsrik holländsk köpman, Hindrich Insen. Dennes söner adlades sedermera och bar då namnet Insenstierna.

I stort sett har bebyggelsen på Mariaberget bibehållit sin karaktär från uppbyggnadstiden efter den våldsamma brand som härjade i Maria församling år 1759. Trots en del om- och tillbyggnader har fastigheternas utseende bibehållits ganska väl ända in i våra dagar. Ett exempel härpå är husen utmed den s.k. Hornsgatspuckeln ovanför Maria kyrka.  Hornsgatspuckeln är numera mest känd för sina konstgallerier. Tidigare var det väl den första ångspårvagnen som gjorde Puckeln ryktbar.  Stockholm hade tidigare hästspårvagn, men på sträckan Slussen – Hornskroken ersattes denna år 1887 med ångspårvagn till stor lättnad för hästarna. Ångspårvagnstrafiken pågick till år 1901.

Det berättas en historia om den första ångspårvagnen. En dam som bodde i ett av husen på Puckeln klagade över det oväsen som ångspårvagnen åstadkom. En inspektör från spårvägsbolaget tillkallades. Vid besöket i damens lägenhet sade kvinnan: ”Även inne i sängkammaren låter det alldeles förfärligt.” Inspektören gick då in i detta rum men fick vänta ganska länge på grund av att trafiken inte var så tät. Under tiden kom kvinnans man hem och fann, ovetande om besöket, en främmande mansperson ensam inne i sovrummet. På mannens förfrågan om vad denne gjorde där fick han till svar: ”Ni må tro mig eller inte, men jag står faktiskt här och väntar på spårvagnen.”

Flertalet hus på Hornsgatspuckeln härstammar från tiden efter 1759 års brand, ehuru en del gatufasader förändrats under 1800-talet. I många fall restes de nya husen på de avsvedda murresterna. Bäst är 1700-talsprägeln bevarad i kvarteret Svalgångens fastigheter 34, 36 och 38 Hornsgatan. Förutom dessa tre hus tillhör också 1700-talsfastigheten Bellmansgatan 7 och den år 1979 nybyggda fastigheten Brännkyrkagatan 19 kvarteret Svalgången.

Kvarteret Svalgångens nuvarande hyresgäster är alla medlemmar i Föreningen Konstnärshem. På konstnärinnan Ebba Hedqvists initiativ och genom hennes kraftfulla insatser bildades år 1961 Stiftelsen och Föreningen Konstnärshem med syfte att bereda bostäder åt äldre bildkonstnärer, tonsättare, författare, konstnärer inom teater, dans och musik och därmed jämställda konstnärliga yrken. Konstnärerna bebor sina lägenheter med hyresrätt och har lämnat sina tidigare bostäder i utbyte till bostadsförmedlingen. Fastigheterna ägs av Stockholms stad och förvaltas av AB Stadsholmen.

Hornsgatan 34

Under 1600-talet var kvarteret styckat i åtta tomter, varav förmodligen sju var bebyggda med fastigheter i trä. Huvuddelen av Hornsgatan 34 bebyggdes redan år 1668 med ett större stenhus.

Porten har huggstensomfattning, vars bågformade överstycke bär årtalet 1668 och krönes av draperade klot. Till porten har ursprungligen lett en fritrappa, men denna borttogs vid slutet av 1800-talet, varvid trappstegen drogs innanför murlivet och nya dörrar insattes.

Som nämnts var det den holländske handelsmannen Hindrich Insen som uppförde denna stenbyggnad. Efter Insens död 1683 var fastigheten i arvingarnas ägo fram till 1706, då handelsmannen Diedrich Wiebe inköpte den. 1731 såldes huset till handelsmannen Michael Grubb och var en tid bostad för ryske ministern. Ägare 1741 var änkefru H. Grubb och 1755 auskultanten i bergskollegium J.E. Geyer.

År 1757 inköptes fastigheten av hovmarskalk Pehr Philip Hierta, som ägde den vid branden 1759. Hierta lät strax efter branden försälja den skadade egendomen till handelsmannen Anders Alardie, som genast påbörjade renovering och återuppbyggnad. År 1775 kom fastigheten i stenhuggaråldermannen Johan Petter Bloms ägo. Denne lät samma år verkställa en genomgripande upprustning och modernisering av byggnaden med hjälp av en av den tidens mest kända murmästare, J.W.H. Elies. År 1790 inköptes byggnaden av slottsstenhuggaren J.A.Göthe. Denne lät ytterligare modernisera fastigheten, denna gång efter ritningar av slottsmurmästaren Peter Serén. Detta år tillbyggdes flygeln mot gränden och uppfördes troligen också gårdsflygeln i norr, som sedermera inrymde Göthes sons, skulptören E.D. Göthes ateljé.  Av senare ägare till fastigheten kan nämnas sadelmakaråldermannen

J. Fagerberg 1826 samt änkefru S.V. Kemner 1831.

Hornsgatan 36

När man betraktar ingången till Hornsgatan 36, finner man en inskription ovanför porten: ”Otto Halldéns Handels & Fabriks AB”. Denna har tillkommit under senare år. Företaget hade sin verksamhet på denna adress åren 1923 – 61. En annan institution som också funnits i fastigheten är Polisens hittegodsmagasin. Bortglömda och borttappade men upphittade effekter kunde avhämtas på Hornsgatan 36 under åren 1963 – 1970. En sak som man också fäster sig vid i entrén till fastigheten är de båda doriska kolonnerna i portöppningen. De insattes i samband med en ombyggnad på 1920-talet.

Men för att återgå till historien kan nämnas att det år 1760 gavs tillstånd för handelsmannen och hökaren M. Zelling-Adamsson att uppföra ett trevåningshus. År 1768 hette ägaren W. Taylor, och även denne var köpman. Egendomen, som också omfattade nuvarande Brännkyrkagatan 19, inrymde under åren 1778 – 1823 även ett sockerbruk, som grundades av den från Tyskland invandrade Peter Gödecke. År 1806 fick Peter Gödecke och hans son, brukspatronen J. Gödecke, tillstånd att på tomten uppföra stall. Av senare ägare kan nämnas köpmannen J.L. du Rees 1818, köpmannen J.K. Holmqvist 1824 samt grosshandlarna G.F. Åhrberg och J.V. Fagerberg 1838.

För att återknyta till senare tiders konstnärliga samband kan nämnas att skådespelare E. Fröberg var ägare till fastigheten 1911 och att teaterdirektör K. Lindroth bodde i 36:an 1922.

Hornsgatan 38

En expertbeskrivning av ingången till fastigheten lyder: Porten har putsomfattning och dörrar med bukiga nedre fyllningar, listinramade övre fyllningar samt små ljusfönster.  Karmöverstycket har form av ett bandat stavknippe. Ljusfönstret därovan har stjälkformade spröjsar.

Huset uppfördes 1759 och är väl bevarat sedan byggnadstiden. Ägare var kryddkrämaren Petter Lindell. 1791 lät kopparslagarålderman Fredrickson tillbygga en envåningslänga vid Björngårdsbrunnsgatan (nuvarande Bellmansgatan), innehållande bl.a. stall och en inkörsport. Sitt nuvarande utseende och karaktär fick huset genom en ombyggnad som antikhandlare John Svensson lät göra 1928 efter ritningar av John Fagerström. Härvid till- och påbyggdes längan från 1791, överbyggdes gården och flyttades porten från Bellmansgatan till Hornsgatan.

Bellmansgatan 7

Även denna fastighet, belägen vid Bellmansgatan – Brännkyrkagatan, är liksom de nämnda husen vid Hornsgatan en trevåningsfastighet. Som entré till huset och till den helt kringbyggda gården leder en inkörsport med tredelat dörrparti av sen 1800-talstyp.

En hattmakarfamilj hade bebott fastigheten från åtminstone år 1676 och fram till 1741, då den inköptes av spannmålshandlaren Lars Kiellbeck. Efter branden 1759 erhöll Kiellbeck byggnadslov att uppföra en tvåvåningsbyggnad av sten i vinkel med fasader mot Bellmansgatan och Brännkyrkagatan. Efter en konkursauktion 1775 inköptes fastigheten av Prästerskapets änke- och pupillkassa, som sålde den vidare till viktualiehandlaren Peter Nordings änka.

Nästa dokumenterade ombyggnad skedde år 1861 för mamsell Elisabeth Maria Enequist och innebar att en våning påbyggdes. Fasadändringar har skett på senare tid. Fönsterbeslag, dörrar, ledstång m.m. är exempel på 1700-talsdetaljer som har bevarats inom fastigheten.

Litteratur:  Björn Hasselblad: Stockholmskvarter, Erik Lundqvist: Mariaberget, Marianne Råberg: Ur Stockholms stadsmuseums skrifter, Anders Tidner: Palats och kåkar.